Det sjuder i tallen, skramlar i hallen, far iland, far iland, vantevän!

Nu har jag flyttat för tredje och sista gången på ett år.
Har hamnat söder om tullen som Fogelström skulle sagt.
Närmare bestämt i Enskede.
Eller närmare bestämt i Blåsut.
Eller närmare bestämt i Enskededalen.
Eller närmare bestämt på Körsbärsgården!

Hyr en trea i andra hand med Klara och Torbjörn.
Den ligger i ett mycket trevligt betongkomplex från åttiotalet.
Tydligen var det ganska skandalomsusat när det var nybyggt på grund av något slags flytspackel (?)
Men det skall vara ordnat vid det här laget hävdar Svenska Bostäder.

Kontraktet är ganska skumt men vi bor vitt, hoppas vi.
Härligt när borgarna säljer ut alla lägenheter i innerstaden, och numera även i ytterstaden.
Det blir ju så mycket ”lättare för oss unga att få lägenheter” nu när vi kan hyra i andra hand.
För det är ju så nedrans roligt att dras med enorma, fula skinnsoffor som man egentligen inte vill ha.
För det är ju så nedrans roligt att betala 10 000 i månaden för en lägenhet som egentligen kostar 6000.
Men hey, jag ska ju vara glad, för jag har en lägenhet nära stan.
Tack, så jävla mycket, tack!

Jag lovar att skriva ett längre blogginlägg så snart jag har tid.
Men NU är det bråttom!

=

=

Idag sålde vi Allan och Tetra och sorgen har inte riktigt lagt sig i hemmet.
Men det känns ändå bra.
Nu kan vi lägga mer tid på Myssli och Sladd och Allan och Tetra kan få mer tid i sitt nya hem.
Köparna var en gullig barnfamilj med erfarenhet av hund och katt.
Jag hoppas verkligen att de tar kaninerna på samma allvar som sina något större djur.

För det är ju någonting med storleken.
Ju större djur, desto mer tid skall läggas ner.
Ju större djur, desto mer kunskap skall tas reda på.
Det känns som att den allmänna uppfattningen är att ju mindre djuret är, desto mer förbrukningsvara blir det (med undantag av katt). Självklart finns det fantastiska djurägare som tar reda på vad djuret behöver och ger det kärlek, respekt och allt som hör därtill. Men hur många säger inte: ”Jo, jag hade en kanin, men den dog ju sen…” Och ingen bryr sig om att den dog fyra år för tidigt och funderar inte ägaren då på vad det var för fel? För det är ju inte särskilt svårt att ta reda på information i dagens samhälle.
Det svåra är att värja sig från all, rent ut sagd, skit som florerar.

För blivande kaninägare:
http://kanin.ifokus.se

Äsch, nu blev jag upprörd. Men det är nog tänkvärt för alla som funderar på att skaffa djur.
Nu: en avskedsbild på mig och Tetra.

Nu måste ni trogna bloggläsare hjälpa mig med en insamlingsuppgift jag har på min folkloristik-kurs. Den färdiga insamlingsuppgiften kommer att arkiveras på Nordiska Museet och om ni av någon anledning inte vill att ert namn eller annan information skall sparas så kan ni bara skriva det till mig så förblir ni anonyma! Skriv hur långt eller kort ni vill och ta helst inte reda på information om de olika väsena innan ni svarar. Meningen är att se hur sägnerna om väsen har utvecklats och vad som har bevarats.

Jag skulle vilja att ni skriver lite om de här väsena: skogsrå/bergsrå/sjörå/skeppsrå, näcken/bäckahäst, jätte, tomte, troll, bortbyting, vätte, vittra/jordbyggare, älva, varulv/manbjörn, bysen och maran.
Om var de bor, hur de lever, vad de gör, hur kontakten med människan är etc. Skriv gärna lite grann om hur ni tror att ni har fått reda på den här kunskapen och när. Om det är något/några väsen ni ej vill/kan skriva om så kan ni hoppa över dem. Rita gärna en bild på hur ni tänker er att väsena ser ut och skanna in och bifoga i mejlet. Om ni inte har tillgång till skanner kan ni fråga efter min adress och skicka bilden direkt hem till mig. Svara till min mejl: saganurmi@gmail.com. Det bästa vore om edra svar vore mig tillhanda senast den 15/12. Tack på förhand!

Bild av John Bauer.

Jag har någon slags illusion om hur jag vill leva.
Jag har en illusion om lugn.
En känsla är det nog mest i och för sig.
En känsla som har byggts upp med många medel.
Jag antar att Slas har en stor andel i den här känslan.
Allan Edwall, Dunderklumpen, Jag är nyfiken gul&blå, Jan Johansson, Dan Andersson.
Det är någonting med vemodet som jag dras till.
Jag vill sitta utanför min röda stuga med en kopp kaffe.
Helst i rutig skjorta och helt vanliga byxor och inte göra så mycket väsen av mig.
Jag vill dra mig undan och hålla på med mitt utan att bli störd.
Men att dra sig undan är inte riktigt okej om man är nitton år, enligt många.

Jag är fascinerad över denna motvilja mot ett ruralt boende.
Argumenten är oftast att det är så långt att åka(till Stockholm).
Krångligt, besvärligt, omständigt.
Även om jag skall bo i Norrtälje med direktbuss till Stockholm inom SL-trafiken så tycker folk att det verkar jobbigt.
Och långt att åka.
Det tar ungefär en timme och 20 minuter med bussen från Edebo(där jag ska bo) direkt till Universitetet.
Alltså lika lång tid som det tar att åka från Södertälje till Universitetet.
Det är även en bekväm och tyst långfärdsbuss och jag behöver inte byta mellan buss, pendeltåg och tunnelbana. Totalt okrångligt enligt mig.

Men det är någonting som nästan provocerar folk jag pratar med.
Varför i hela friden skall jag bo där?
Jag förstår inte motviljan.
Antagligen är det bara inte vad som förväntas av mig.
Det är samma sak med kaninerna.
Jag ”binder ju upp mig” och tänk om jag vill ut och resa?
Men just nu är jag inte sugen på sånt.
Jag vill inte åka till Australien och hoppa bungyjump.
Jag vill som sagt sitta med min kopp kaffe, läsa tidningen, lyssna på musik och bara vara jag.
Lugnt och stilla. Utan att bli ifrågasatt det minsta.

Jag saknar att kunna läsa skönlitteratur utan att ha dåligt samvete.
För dåligt samvete har man.
För att man borde läsa kurslitteratur.
Så varje gång jag öppnar en Slas-bok stänger jag den lika snabbt.
Och så blir ingenting läst.
Det är det värsta.
Bara för att jag stänger Slas-boken betyder det inte att kurslitteraturen blir läst på en gång.
Då gör jag någonting annat för att slippa det dåliga samvetet.

Det är ju inget fel på kurslitteraturen i sig.
Den är fantastiskt spännande och lärorik.
Men jag saknar skönlitteraturen som sagt.
Eller snarare, jag saknar Slas.

Nu har jag salstenta om sex dagar.
Ungefär tio böcker skall läsas.
Ingenting annat kommer på fråga.
Det har ju gått så bra på de andra tentorna så jag vill hemskt gärna att den här skall gå bra den med.

Idag firade jag och Klara första advent i förskott med glögg och russin.
Det är så fint med advent tycker jag.
Mest för ljuset och ljusens skull.
Synd att julkalendern inte verkar vara någonting att ha i år.

Nej, nu skall jag sätta mig och läsa ännu en avhandling.

Imorse var en fin morgon.

När jag skulle åka till universitetet klockan åtta imorse så snöade det.
När jag skulle äta lunch på universitetet klockan tolv så snöade det.
När jag skulle åka hem från universitetet klockan tre snöade det.
Nu är klockan fem, jag är hemma, och det snöar fortfarande.
Är det inte fantastiskt?

Det är i såna här tider Klara målar ett stort Fia med knuff
till oss på grund av vår totala brist på sällskapsspel.
Mina spelpjäser: Allan Edwall, Vladimir Vysotskij, Siw Malmkvist och en babuschka.
Klaras spelpjäser: Tre hemmagjorda origami-figurer och en spindel i en glaskub.

Mitt tips: Mys på med raggsockor, te och långkalsonger.
Lyssna på Jan Johansson och läs Slas.
Var glad åt vintern och uppskatta snö, både utomhus som inomhus.
Gör som Klara: Sticka en mössa till mig, eller dig!

Ljuset när jag vaknade imorse var helt fantastiskt.
Ett sådant där skarpt och vitt vinterljus.
Och vid sidan om vår säng står Allans och Tetras bur.
Tetra låg på en kudde och höll på att somna.
Det är nog det mest lugningivande som finns.
Att se en kanin hålla på att somna eller vila.
De är ju ganska hispiga flyktdjur så att när de känner sig trygga blir man glad.
Att man har lyckats skapa en trygg plats till dem.
Att de somnar mitt framför ögonen på en.
När Tetra märkte att jag var vaken försökte hon hålla ögonen öppna
men nickade till hela tiden. Fantastiskt att få se.
Första gången jag såg Sladd vara trött och nästan somna blev jag helt till mig.
Nu känns det bara helt tryggt, fint.

Nu ligger Allan och sover precis bredvid mig.
Jag kommer nog aldrig att klara mig utan kaniner igen.

Förresten, tyvärr:
http://www.blocket.se/vi/19187106.htm?ca=11_s&last=1

I vårt kylskåp trängs nu de här mejeriprodukterna med varandra:
Järna Mjölk, biodynamisk mjölk, ej homogeniserad, 1 liter.
Gammaldags Mjölk, ej homogeniserad, 1 liter.
Kefir, ”den ryska filen”, 1 liter.
Ekologisk a-fil, med acidophilus naturell, 1 liter.
Milko Fjällfil, fetthalt 4,2%, 1 liter.
Ekologisk Mellanmjölk, 1 liter.

Jag har blivit en mejerinörd av hög klass.
Jag kan rabbla fetthaltprocenter som jag kan alfabetet.
Jag sätter gärna upp a-filen på en piedestal(den botade både mig och Klara från magont)
Det är märkligt, jag har aldrig varit så hemskt mycket för mejeriprodukter innan.
Det känns ganska dåligt också.
Kasst att konsumera så mycket och kasst för hälsan enligt hälsolarmen.
Jag borde sluta med mjölken, filen ligger mig närmast hjärtat.
Nog om det här.
Nu snöar det regn utanför fönstret.

Allt är ju faktiskt väldigt bra egentligen.
Det är svårt att hävda motsatsen.

Att flytta ihop med Klara har varit bland det mest lärorika i mitt liv.
Hon och jag har diskuterat och betat av många ämnen och det jag främst har fått ett nytt perspektiv på är graffitin, gatukonsten, klottret. You name it. I den här texten väljer jag att kalla det gatukonst. Mest för min syn på det hela.

Saneringen av gatukonsten kostar samhället enorma summor pengar och åtalen blir fler och fler. Jag skulle vilja påstå att pengarna skulle kunnat gå till någonting lite mer relevant. Gatukonst är ju en ganska kontroversiell konstart och behövs definitivt för samhälldiskussionen. För vem har rätt att smycka staden? Företag med pengar har det definitivt. För vad är det vi ser förutom husfasader? Just det, reklam. Gigantiska reklampelare som fastställer vårt påhittade och iscensatta konsumtionsbehov.

Gatukonst bör likställas med annan kultur och debatten bör smidas om en aning. Vad vill gatukonstnärerna få fram? Vad är detta ett tydligt tecken på? Vi försöker alla desperat göra våra röster hörda på olika vis. Genom bloggar och engagemang i föreningar och klädstilar och gud vet vad. Gatukonsten är en direkt röst.
Det visar bristen på demokrati i samhället.

Jag skulle vilja återkoppla till mitt tidigare inlägg angående barnuppfostran.
Barn tas aldrig på allvar. Ingen lyssnar.
Därav en stor del av gatukonsten skulle jag tro.
Det är ett fantastiskt sätt att ”ta” staden. Att synas, höras och att få plats för sin kreativitet.
Och i många fall är det otroligt vackert.
För precis som mycket annan konst är det ju i många fall gjort för att förgylla staden.
De där betongväggarna, tunnlarna och elskåpen är ju faktiskt inte mycket att ha.
Inte när färgen är genomgående grå iallafall.

Hej alla.
Jag startade en blogg.
Det på grund av att jag såg Dokument Inifrån om barnuppfostran och blev så upprörd att jag inte kunde sitta still. Och hur kan jag uttrycka en åsikt? En nittonårig studerande utan någon makt alls. Skall jag vänta på att platsen ges mig eller skall jag ta den själv.
Jag försöker att ta den själv.

Det här programmet av Dokument Inifrån visades den 9/11 på SVT2.
Exempel på hur skolväsendet och synen på hur barnuppfostran börjar förändras visades.
Super Nanny-programmen stod i fokus och deras sätt av belöning/bestraffning-metod belystes.
Jag kan inte annat än gapa över hur folk sväljer det här.

Min vision är att barn lika mycket som vuxna har åsikter och känslor.
Barnen tas ALDRIG på allvar. Deras känslor blir förnekade och deras viljor är inte på riktigt.
Att man kan tycka att ett barn inte skall ifrågasätta och tänka själv är för mig främmande.
Är det inte det man borde sträva efter?
Vill vi inte ha ett samhälle med handlingskraftiga, kreativa och ifrågasättande barn?

En medverkande påpekar att barn är mycket medvetna om deras rättigheter nuförtiden. Han tar upp ett exempel om en skolelev som blir tillsagd på skarpen av en lärare varav eleven väser: ”Rör du mig, gubbjävel, så sätter jag dit dig!” Och han tycker att det är farligt om barn börjar ta till de metoderna eftersom att barn enligt honom kan vara mycket manipulativa. Jag vet inte med er. Men vilka är det som manipulerar och formar människor dit de vill idag?

Skuldbeläggandet av barnen är enormt. I skolan är det barnen, inte lärarna som är problemet.
De filmar från en skola i Nykvarn där de har inrättat ett rum där barnet får sitta om det har misskött sig.
En nutida skamvrå. En isolation av ett barn som uppenbarligen behöver någonting.
Möjligtvis närhet och förståelse. Att isolera det barnet från omvärlden är skrämmande enligt mig.

Metoden som används i Super Nanny-programmen på tv är ihopsatt för att få kontroll över totalt utflippade barn. Barn som behöver speciell hjälp. Nu används metoden på alla barn. Barn utan problem.
Och även om ett barn är hysteriskt anser jag inte att skamvrån är ett bra alternativ.

Jag blir så arg.
Krama era barn och visa kärlek utan att de presterar.
Säg att ni tycker om barnet och att det är fint som det är.
Lägg ej vikt vid prestationer och bra betyg.
Var tog kärleken vägen?